Hans och Greta

En vedhuggare bodde tillsammans med sin fru och sina båda barn, Hans och Greta, i skogsbrynet. De var mycket fattiga och hade ofta ingenting att äta. En kväll kunde fadern inte somna på grund av alla bekymmer. ”Hur ska vi kunna få mat till barnen, när vi inte längre har någonting själva?” frågade han bekymrat.

Då kom hans fru med följande förslag: ”I morgon går vi långt in i skogen med barnen. Där gör vi upp en eld, ger dem var sitt stycke bröd och lämnar dem där. De kommer inte att hitta hem igen”. Mannen ville inte gå med på det, men frun gav honom ingen ro förrän han gick med på det. Men barnen hade inte heller kunnat somna för att de var så hungriga, utan de hörde alltihop. Greta började gråta, men Hans sa: ”Var tyst, Greta, jag ska nog komma på nåt”. Han tog på sig sin jacka och smög ut. Framför huset låg vita kiselstenar och de glänste i månskenet.

Han stoppade så många stenar han kunde i jackfickorna. Sedan gick han in igen, tröstade Greta och somnade. Tidigt nästa morgon väckte frun de båda barnen. Hon gav dem var sin brödbit och sa: ”Här har ni lite till middag”. Greta tog brödet, eftersom Hans hade fyllt sina fickor med stenar. Sedan gick de allesammans in i skogen. När de hade gått en stund, stannade Hans och såg sig om mot huset. Han gjorde det om och om igen. Då sa fadern: ”Hans. Vad är det du söker och stannar för?”

”Åh, far”, svarade Hans, ”jag ser mig bara om efter min vita katt, den sitter uppe på taket och vill säga adjö till mig.” Styvmodern sa: ”Nej, Hans, det är morgonsolen som lyser på skorstenen!” Men Hans hade inte sett sig om efter den lilla katten, utan varje gång tagit en av de blanka kiselstenarna och kastat den på vägen. När de befann sig mitt inne i skogen, sa fadern: ”samla nu ihop lite ved, ni barn, jag ska göra upp en eld åt er, så att ni inte fryser”. Hans och Greta samlade ihop ris och fadern tände en brasa.

När elden brann bra, sa modern: ”Far och jag går nu in i skogen och hugger ved. När vi är färdiga, kommer vi och hämtar er”. Hans och Greta blev sittande vid brasan, och när det blev middag åt de upp sina brödbitar. De väntade ända tills det blev kväll, men mor och far kom inte tillbaka. När det började skymma började Greta att gråta, men Hans sa: ”Vänta bara en liten stund, tills månen har gått upp, då kommer vi att hitta vägen hem”.

Och när månen hade gått upp så dök det upp en dvärg i gröna kläder som verkade ha bråttom åt andra hållet men då de inte skulle åt det hållet så tog Hans sin lillasyster i handen och pekade på marken där kiselstenarna glittrade som silver och visade barnen vägen.

De gick hela natten och i gryningen kom de fram till sina föräldrars hus. Fadern gladde sig, trots sin nöd, över att ha sina barn tillbaka. Men inte långt därefter hade familjen det lika knapert igen, och föräldrarna bestämde sig än en gång för att ta med sig barnen ut i skogen. Hans och Greta hade än en gång, där de låg i sina sängar, legat och lyssnat, och Hans steg upp för att plocka kiselstenar. Men den här gången var dörren låst.

Nästa morgon väcktes barnen tidigt, de fick var sitt stycke bröd och sedan gick de långt in i skogen. I hemlighet lät Hans en brödsmula falla då och då, för att de skulle hitta hem, men ovetandes av att samma dvärg som det sett förra natten de gick ut i skogen följde efter dem och åt alla brödsmulor.

När föräldrarna hade lämnat barnen, delade dessa på Gretas brödstycke och somnade strax därpå. När de vaknade var det redan natt. Trots att månen sken kunde de inte se brödsmulorna.

Dem hade nämligen dvärgen ätit upp för länge sedan. Barnen försökte nu ändå att hitta vägen ut ur skogen, med de kom bara allt längre in. Slutligen kom de framtill ett litet hus. Det var gjort av trä. Hans knackade på dörren och Greta på fönstret. Då hördes en pipig röst: ”Knaperi, knaperi, knus, vem knackar på mitt lilla hus?” Barnen svarade: ”Det är bara vinden!” och så fortsatte de att knacka. Då öppnades plötsligt dörren och en urgammal kvinna kom utsmygande. ”Kom bara in, små barn”, sa hon. Och så bjöd hon barnen på en härlig måltid och gjorde i ordning två sköna vita bäddar åt dem.

Men hon var en elak kärring och låtsades bara vara snäll. I verkligheten tänkte hon äta upp de båda barnen. Tidigt nästa morgon spärrade kärringen in Hans i en bur med galler. Han fick den allra bästa maten för att han snabbt skulle bli fetare. Men Greta måste arbeta hårt och fick bara dålig mat.

Varje morgon ropade den gamla häxan framför buren: ”Lille Hans. Visa mig ditt lilla finger, så att jag kan känna om du snart har blivit fet!” Men Hans sträckte fram en bit av ett kycklingben och eftersom hon såg så dåligt, märkte hon det inte. Men hon var förvånad över att han aldrig blev fetare.

En morgon ropade hon till Greta: ”Kom hit, latmask, hämta vatten! Hans må vara fet eller mager, jag tänker slakta honom och koka honom! Men först ska vi baka. Bakugnen är redan uppvärmd. Kryp in och känn efter om den har rätt värme!”

Men precis när Greta skulle kolla värmen så slogs dörren upp och där stod Rödluvan. "Oj, håller du på med maten? Jag var på väg till mormor men hade vägarna förbi här och tänkte se hur du har det men du verkar vara upptagen så det är nog bäst att jag går igen!"

Kärringen såg helt paff ut och bara tittade på rödluvan. Sen hämtade hon sig och sa. "Nä, du får gärna stanna på middag. Den är snart klar och det räcker till oss båda." Rödluvan ansikte lyste upp i ett leende. "Så trevligt. Det är långt till mormor och jag har inte ätit något idag så jag är ganska hungrig. Vilken tur att jag gick förbi här, när är maten klar?"

Kärringen såg snabbt på greta som inte hade gått in i ungnen än och sa: "Snart. Greta ska bara kolla värmen och se om det är tillräckligt varmt."

Greta som skulle kolla värmen hade kommit av sig när Rödluvan hade kommit in men nu kom hon på vad hon skulle göra och var på väg in i ungen för att kolla värmen när dörren ännu en gång slogs upp och där stod de sju dvärgarna.

Glader, som var längst fram, sträckte fram ena handen och sa: "Stopp i de sju dvärgarnas namn! Här ska inget barn ätas idag! Och du, rödluvan, du har hamnat i helt fel saga!"

Alla var helt tysta och tittade på dvärgarna. Då visade sig den lilla dvärgen i gröna kläder och Glader sa: "Detta är Toker och honom har ni matat med brödsmulor! Han var helt utsvulten och så såg han att ni spred ut brödsmulor på marken till honom och tack vare det räddade ni hans liv. Han går lätt vilse från vår gruva och springer sedan runt i skogen och vet inte vart han ska ta vägen. Men han följde efter er och såg vart ni var på väg så han skyndade sig att leta upp oss så fort han kunde för att vi skulle stoppa kärringen i huset från att äta upp dem, och här är vi i sista sekunden."

Greta som inte hade fattat att det var hon och ' brorsan som skulle vara till middag sa: "Men jag skulle precis kolla värmen i ungen så vi kan göra maten vi skulle äta. Sen kom rödluvan in och vi fick en matgäst och nu kommer ni och stoppar vår middag, så oförskämt!"

"Det är ju ni som är maten, dumskalle!" Sa Butter och klampade in. Ett ljud hördes utifrån och vargens kusin kom inhoppande genom dörren över dvärgarna.

"Där är du ju, rödluvan. Är detta din mormor?" "Nä, sa rödluvan. min mormor bor långt bort." "Vad bra", sa vargen och slickade sig om munnen. "Då kan jag äta kärringen här för din mormor ska min kusin äta." Och så anföll vargens kusin kärringen och åt upp henne.

"Wohoo, kärringen är död!", ropade Hans från buren. En av dvärgarna, Blyger, gick fram till buren och ur fickan plockade han fram en kofot och sa: "I vanliga fall är jag blyg, men nu ska jag släppa min blyghet och få ut dig ur buren!" Sen gjorde han det man gör med kofötter på burar och fick ut Hans.

Dvärgarna ville visa sin tacksamhet till Hans och Greta som hade gett Toker brödsmulor så han kunde överleva när han var vilse så de tog med dem till sin gruva och gav dem alla ädelstenar de kunde bära.

Sen när de äntligen hade hittat hem hade deras mamma blivit tagen av polisen, för bortrövning av barn, och satt i ett fängelse med supersäkerhet och deras pappa blev jätteglad av att se sina barn igen men mest glad blev han åt ädelstenarna.

Så blev dem rika och lyckliga tills dem dog.