Biet och duvan

Ett bi föll plötsligt i en å ... En vänlig dufva såg derpå Och utaf ömkan för den lilla Flög så beställsamt straxt åstad Att från ett träd med näbben pilla I vattnet ned ett litet blad – Och biet sig på denna färja Fick ur sin sjönöd lyckligt berga.

Kort tid derpå en aftonstund Satt dufvan i en löfrik lund Och pickade så glad på knoppen Vid solens milda afskedsblick. En jägare i nejden gick, På dufvan sigtade i toppen Och rofvet såg sig säker om. Men i detsamma biet kom Och gaf ett stygn, som kändes svida: Puff ... nu for skottet – men på sida, Och frälst for dufvan bort ... Min vän, Så lönar sig välgerningen!

Var snar att nöden bistånd gifva – Betänk, att efter ödets skick Du sjelf i nödens ögonblick Kan i behof af bistånd blifva!